Sommarjobb och Ledarpasset

Snön har, på de flesta ställena i vårt avlånga land, bytts ut mot gröna gräsmattor, krokusar sticker upp här och var och det är med stor glädje man äntligen kan rida på en upptinad utebana. I takt med att våren gör sitt intrång kommer även sommaren allt närmare och så också det eventuella sommarjobbet. Kanske är det fler än jag som väntar in i det längsta med att ta uti med det där jobbiga: att skriva personligt brev och CV. Alldeles extra svårt kan det vara att sätta ord på alla de ledaregenskaper man lär sig genom kontakt med hästar och som engagerad i ridklubben. Som hjälp på traven har CUS därför tagit fram ”Ledarpasset”, ett litet häfte (som går att ladda ner) med tips på hur man kan sätta ord på sina kunskaper från stallbacken. Såhär i sommarjobbsansökningstider är den fantasisk bra för att komma igång med sin ansökan. Ledarpasset hittar du här:

http://www3.ridsport.se/Ungdom/PlussapadittCV/

Vi har även utformat intyg som du kan ha glädje av när du adderar ditt ideella engagemang till ditt CV, dessa finns att ladda ner på samma sida som ledarpasset.

Stort lycka till med ansökningarna!

Gabriella

Annonser

Länk

3 ridklubbar 3 ridskolor 3 chefer 30 ungdomar 3 spännande år

Det här inlägget ska inte handla om något direkt yrkesval utan mer vad man kan göra för att få upp ögonen för vilka olika vägar det finns inom ridsporten. Det ska nämligen handla om Team STIL. (Läs mer om projektet på http://www.teamstil.se/ )

Team STIL står för; Samarbete – Träning – Intresse – Ledarskap och är ett samarbete mellan Uppsala Ponnyklubb, Sigtuna Ridskola och Olunda Ridskola. Gabriella Pernler, Görel Adelborg och Eva Gunsäter som driver de olika ridskolorna ville visa ungdomar mellan 14-20 år vilka möjligheter det finns om man samarbetar, knyter nya kontakter, ser nya vägar och vågar öppnar nya dörrar.

Med hjälp av sina kontaktnät låter de ungdomarna i Team STIL få följa med på spännande äventyr och träffa allt ifrån skickliga veterinärer, sadelmakare, affärsidkare och duktiga tränare och ryttare, allt för att inspirera dem i deras framtida livsval.

En av ungdomarna i projektet är Cornelia Ljungberg från Uppsala Ponnyklubb. Såhär tycker hon om Team STIL:

Jag är med i Team STIL eftersom jag hade hört av mina kompisar, som redan var med, att det var ett väldigt roligt projekt. Jag hade läst lite om vad Team STIL hade gjort tidigare och var intresserad över vad som kunde tänkas komma framöver. Dessutom hade jag hört att ungdomarna i klubbarna har kommit mycket bra överens och många har fått nya vänner.

Jag tycker att det är ett väldigt bra projekt. Det är roligt att det är flera klubbar som är med eftersom man lär man känna så många nya. Det är även väldigt lärorikt eftersom man får åka på besök till olika intressanta ställen och gå på clinics.

I november förra året åkte vi exempelvis både till Ultuna och Strömsholm. Det var en resa som jag anser var mycket givande! Det gav mig en bild av vad jag kan tänka mig jobba med i framtiden. Man fick en helt annan förståelse för vad de gör på utbildningarna på Strömsholm, och hur det egentligen går till när en häst ska avlivas eller opereras. Man lär sig så mycket roliga och intressanta saker, som jag kanske inte hade lärt mig eller haft möjlighet att se om jag inte hade varit med projektet.

image[3]

Här sitter vi och kollar på Marianne Essens dressyrtränig. Foto: Gabriella Pernler

Det bästa minnet jag har med Team STIL är när vi åkte på en studieresa som varade i tre dagar. Det började med att vi gjorde ett studiebesök på Ultuna och därefter åkte vi och spelade bowling i Uppsala! Dag två fick vi göra ett studiebesök hos travtränaren Stefan Melander och fick se alla hans tävlingshästar och massor av priser, det var superkul och väckte ett travintresse hos mig som tidigare inte varit så intresserad av travsporten. Efter det åkte vi till Stora Ekeby Ridklubb och kollade på Marianne Essens dressyrtränig. Den sista dagen åkte vi till Strömsholm och fick lära oss mer om utbildningarna och se på när duktiga ryttare red på fina hästar! Jag har hört att vi framöver ska åka till en sadelutprovare, det tycker jag ska bli mycket intressant. Vi ska även ha en hopptävling på UPK och sedan sova över på anläggningen, det ska också bli kul!

Jag skulle absolut rekommendera andra att gå med i ett liknande projekt! Det ger så himla mycket, både erfarenhetsmässigt och kunskapsmässigt. Man lär känna medlemmarna i klubben på ett helt nytt sätt, och även de i de andra klubbarna. Jag har också fått väldigt många möjligheter genom projektet som jag nog inte hade fått annars, som tillexempel när vi träffade Rolf Göran Bengtsson.

image[4]

Här går hela gänget runt på Strömsholm i våra teamSTIL jackor! Foto: Ulrika Pernler

Hästar och Yrkesval: Beridare i Tyskland; Ta steget mot dina drömmar och pröva dina vingar, jag lovar det är så värt det!

julia

Hej där ute alla brinnande ungdomar i ridsporten!

Jag heter Julia Pedersen, är 19år gammal och är uppvuxen i Sigtuna kommun. Jag började rida när jag var 6år gammal på ridskola och är gott upplärd från grunden hos Görel ”Naffe” Adelborg  och Anna Edin Axelsson på Sigtuna Ridskola. Under de senaste åren har jag även tränat under vingarna av både Jeanna Högberg och Mads Hendeliowitz på Segersta Equestrian som även är i gott sammarnbete med ridskolan. Jag har alltid kämpat väldigt hårt för vad jag vill och alltid vägrat att sluta kämpa tills jag nått mina mål, men utan dessa personers stöd och brinnande intresse för att hjälpa mig framåt hade jag i dagsläget aldrig varit där jag är idag och det är jag mer än otroligt tacksam för! Här involveras självklart även mina underbara föräldrar! Jag hade aldrig klarat mig hit utan er alla!

Enda sedan jag själv kan minnas det har jag drömt om att åka till Tyskland direkt efter att jag slutat gymnasiet, vilket jag ville slutföra så jag var både gammal och stabil nog för att klara mig på egen fot, och där börja min utveckling inom ridsporten på riktigt! Egentligen vet jag inte riktigt hur det kommer sig från början, just Tyskland, men för mig har det alltid varit det självklara valet av plats för att låta min utveckling ske. Med så många framgångsrika århundraden inom ridsporten och den kunskap som finns att hämta här känns det även nu fullkomligt korrekt. Så i min dröm att hitta den optimala platsen för min framtid reste jag, på nästan alla av mina lov under sista året på gymnasiet, runt i Tyskland via rekommendationer av mina tränare. Detta ledde mig senare till att jag vägleddes 100% rätt av underbara och talangfulla Michelle Hagman till Familjen Ruebens dressyrstall, där även hon är upplärd, bara några månader innan den stora flytten var planerad att ske. När jag kom hit sa det verkligen bara klick, här ska min framtid fortsätta och jag kunde knappt vänta tills jag skulle få börja! 😀 Här finns många GP-ryttare och hästar i alla olika åldrar, daglig träningshjälp flera timmar om dagen, underbara hästar på alla utbildningsnivåer, sund hästhållning, bra arbetstider och underbara arbetsgivare.

Jag sa till mig själv under sista året på gymnasietiden ”Nu är det snart dags att ta steget mot dina drömmar och testa vingarna, så varför inte göra det ordentligt”. Mitt val att åka till Tyskland istället för att stanna i Sverige är ett val jag alltid kommer att vara väldigt lycklig över. Ridsporten håller helt enkelt en väldigt hög standard på allt här nere och det är även så att det normalt går att göra utbildningar parallellt med jobbet i de vanliga sportstallen. Jag jobbar, tränar och tävlar deras hästar samtidigt som jag går beridarutbildningen och kommer sedan om 2år ta den tyska beridarexamen. Något jag även älskar här är att de inte är rädda för att låta även oss som inte kanske är GP ryttare ändå rida de fina välutbildade hästarna då och då bara för att vi ska kunna lära oss och få en ”Ahaa det är såhär det ska kännas”! Det är även så att de har helt andra system i stallen här än vad vi har hemma, grovjobbet sköts ofta av starka män och ryttarna i stallet kan fokusera på hästarna, vilket verkligen blir en win-win situation för alla. Eftersom vi då enbart kan fokusera på hästarnas träning och vård så kan vi ha flera hästar i träning, vilket betyder att det blir möjligt att rida mycket fler hästar varje dag och det leder självklart till att utvecklingen går snabbare. Tyskarna har även väldigt ofta så att flera generationer bor tillsammans på gården, vilket bland annat i mitt fall gynnar väldigt mycket då Mr. Rueben, pappa till sonen som egentligen driver allt nuförtiden, sitter i arenan hela dagarna och instruerar oss ryttare. Detta eftersom han bara Älskar ridsporten, inte kan hålla sig borta och själv inte kan rida längre, perfekt för oss alla! För alla där ute som är lite nervösa över att komma till ett annat land och inte ”kunna göra sig förstådd ordentligt” tycker jag verkligen inte ska vara rädda för det. När jag kom hit kunde jag ingen tyska alls nästan, stapplade mig fram på några ord jag hade lärt mig inför resan, men alla välkommnade mig så glatt på både engelska och tyska och de hade verkligen inga problem alls med att prata engelska med mig när det behövdes. Däremot måste jag dock säga att det oftast var lättare att förstå alla hästord på tyska än på engelska då de är så otroligt liknande våra svenska, vilket även gäller hela språket i sig. Fungerar oftast super att ta det svenska ordet och ”tyska till det lite”, 6 månader senare pratar jag numera ganska flytande tyska och jag har inte heller en super språktalang. Självklart var det lite knixigt i början med ridlektionerna, som endast var på tyska, men alla i arenan hjälpte mig så snällt att översätta övningarna och jag lärde mig snabbt vad allt betydde och de hade alla väldigt stort överseende med att jag kanske inte alltid förstod allt. Sedan för den andra delen, hästarna förstår dig 100% lika bra som hemma och det är jue nästan ändå det som är viktigast, eller hur? 😀

entre

Entrén till mitt drömarbete, Dressage Stable Team Rueben

Min väg hit har inte varit enkel, jag har verkligen gett ALLT och jag tror garanterat att det har varit min nyckel. Skulle jag ge tips till andra brinnande ungdomar där ute som verkligen vill nå toppen och så är det viktigaste av mina tips att Vägra sluta kämpa för det du vill, hur många motgångar eller medgångar du än må ha. Livet kommer alltid att gå upp och ner men med fokus på ditt mål är det lättare att hitta vägen dit. Mina tränare har alltid sagt åt mig att rida så många hästar jag bara får tag och har tid med att rida, alla hästar kommer varje dag att lära mig något, oavsett om de rids på Lätt D nivå eller Grand Prix. Jag varit lycklig nog att få ha en egen häst under mitt liv sedan jag var 13år gammal, jag har totalt haft två egna hästar, en ponny jag fick när hon var 5-år gammal och en unghäst som var 2-år när vi köpte honom. Jag utbildade dem båda själv med mina tränares hjälp, men hade jag inte varje dag jagat efter fler hästar att få rida, mer hjälp att få av mina tränare, i form med att göra andra saker för dem så de hade tid att undervisa mig. Ja då hade jag aldrig kommit så långt som jag faktiskt idag har! En häst leder till en annan och nästa till ännu en. Ödmjukhet och kämparglöd är något som kommer leda dig långt och det kommer även leda till att någon underbar själ där ute i vida världen kommer upptäcka dig och ge dig möjligheterna att utvecklas vidare. Allt började med att jag fick rida två shettisar, sedan två russ, alla olika raser och former av ridhästar, sedan hjälpte jag människor när de var borta, dressyrtrimmade hopphästar, jobbade som groom och fick rida med instruktör i utbyte, fick låna dressyrhästar att rida, utbildade  unghästar från noll mot championat, red hästar inför försäljning, fick andras hästar konstant i träning och nu många år och steg senare står jag här med ett jobb som beridare!! 😀 En sak leder till en annan men om du visar att du är redo att kämpa och ser lärdom i Allt arbete kommer möjliheterna att komma och då gäller det att ta dig an dem med hela ditt hjärta. Jag har nästan alla mina år arbetat stenhårt för att utvecklas, lön har jag för mestadels fått i lärdom, vilket även är det absolut viktigaste för mig! Visa att du finns där och är redo att kämpa så mycket mer än alla andra och jag skulle bli förvånad om du inte skulle lyckas med en gnutta tur i rätt tränares händer! Viktigt är även att verkligen visa sin tacksam när du väl får möjligheterna eller hjälpen och verkligen göra det solklart hur mycket det betyder för dig, för då kommer de garanterat att vara gladare att hjälpa dig framåt i framtiden!

dancing

Jag på utebanan med lilla ”Dancing with Fire” en av mina väldigt lovande unghästar i träning.

Hästar och Yrkesval: SRL1 och 2

Hej Världen! och framförallt Hej häst Sverige!

Nu är det min (Gabriellas) bloggvecka igen och jag tänkte ägna den åt att prata om hästen och yrkesval. Såhär på våren är det dags för många att fatta beslut gällande gymnasium, högskola eller annat som kan kännas livsavgörande och vad passar då bättre än att visa på olika yrkesvägar och utbildningar som finns anknutna till ridsporten? Jag tänkte inte skriva så mycket själv utan istället har jag tre andra röster till min hjälp. Först ut är Sofia Andersson!

Hej!
Mitt namn är Sofia, jag är 20 år gammal och är bostad i Uppsala! Är med i DUS i Uppland och jobbar som ridinstruktör på Lagga och Sigtuna Ridskola. Jag har blivit tillfrågad att berätta om min utbildning som jag går just nu på Strömsholm, och självklart vill jag göra det! Jag pluggade SRL1 våren 2013 och är nu tillbaka på ridskolan Strömsholm för att plugga SRL2, vilket är superkul!

Efter gymnasiet så valde jag att söka in till SRL1 (Svensk ridlärare level1) på Ridskolan Strömsholm. På kursen ska man kunna hoppa 110cm banor och rida LB dressyr. Om man klarar yrkesprovet och jobbat x antal timmar efter avslutad kurs så får man titeln Svensk Ridlärare level1 under Svenska ridsportförbundet.

På kursen hade vi allt från ridskoleverksamhet, pedagogik, undervisningsmetodik, ridlära och såklart ridning som dressyr, hoppning och terräng. Att galoppera vid slottet eller rida dressyr på stallplanen är bara en av de saker som tillhörde vardagen. Härligt med andra ord! På kursen håller man i några ridlektioner och teori i stallet och på sal för varandra. Då får man feedback från både läraren och sina kurskamrater, vilket är bra för ditt framtida yrke. På kursen har man duktiga lärare, fin miljö och alla förutsättningar att lära sig ännu mer om hästar och ridning!

Jag som gått kursen tycker det var superkul och jag skulle utan att tveka göra om det en gång till om jag kunde! Om du tvekar, tänk istället, varför inte!? Det är kul, man träffar vänner för livet och det viktigaste, man får mer förståelse för sin bästa vän hästen och får mer självförtroende och kunskap i att hålla lektion på ridskola.

Nu bor jag på Strömsholm igen för att plugga level2. Jättekul med nya utmaningar och nya hästar! Ska stanna fram tills veckan efter midsommar och jag är redan taggad att få komma igång med alla rutiner och att lära mig mera!

För att summera texten så tycker jag att SRL1 kursen var superkul, skulle som sagt göra det igen om jag fick chansen! Framförallt så fick man en bra grund att stå på. Självklart så finns det alltid saker som man känner att skolan eller än själv kan göra bättre, men allt som allt var det otroligt nyttigt och lärorikt! Hoppas flera där ute söker in till dessa kurser och tar del av den enorma kunskapen som finns av lärarna här på Strömsholm!

På bilden under har jag och min foderhäst som jag hade på SRL1, Nixa framför slottet på galoppbanan.

sofia

 

Från UK – with love

Hellre sent än aldrig heter det ju och det tänkte jag praktisera i och med detta inlägg. Här kommer nämligen en resumé av mitt ridsportår 2013.

2013 var känslomässig berg-och-dalbana mellan nervositet, spänning, kunskapsinhämtning, kärlek, svett och även (glädje)tårar. Framförallt har det kantats av oändligt mycket glädje.

Började gjorde det som säkert många av ert också gjorde, den 1 januari 2013, galopperandes ute i snön. Härligt. Bättre start är svår att få. Tyvärr skulle detta år inte präglas av så mycket ridande för egen del utan istället handla om ideellt engagemang.

I mars valdes jag till ordförande i Upplands DUS efter 2 år som ledamot. KUL tänkte jag och åt lite mer av baguetterna som erbjöds. Och kul blev det. Men ack så naiv jag var när jag inte insåg att även om det skulle blir fruktansvärt kul så skulle det också bli en del jobb. (Fast det gör inte så mycket när nu jobbet råkar vara kul.) Och jag ska i ärlighetens namn säga att jag var rätt så jättenervös när jag för första gången satte min fot på Upplands distriktsstyrelses första möte. Nu var det ju liksom på riktigt. Men det gick rätt bra det med. Alla var oerhört välkomnande och de bjöd på chokladbollar.

Så i maj var det dags igen. Ytterligare ett årsmöte och denna gång talar jag såklart om RIXU som gick av stapeln. Nu vet ni säkert redan vart jag ska komma och ja, ni har helt rätt. Jag blev en del av detta fantastiska CUS gäng. Men jag ska erkänna att jag var nervös både där och de första dagarna efter. Jag var liksom lite rädd att valberedningen skulle ringa och säga att det hela var ett misstag och att det inte var mig de tänkt föreslå egentligen. Men det hände såklart inte.

När våren hade övergått i sommar blev det Almedalshäng för min del. Jag, Madde, Martina och Malin Björklund tillsammans med ett gäng härliga kvinnor från kansliet begav oss till Gotland för att representera ridsporten under Idrottensdag i Almedalsparken. (En stor eloge till Gotlands DUS och Carro för all hjälp vill jag också passa på att ge!) Det blev en rafflande dag med full fart från morgon till kväll. Det var trähästmålande, käpphästhoppning och kakätande. Madde och jag hann även kila iväg på ett seminarium om kvinnliga ledare i näringslivet där Madde påpekade att många av dagens kvinnliga ledare har varit aktiva ridtjejer och det har hon ju helt rätt i, ellerhur? Det tycket i alla fall en av deltagarna i panelen som höll med och sa att ’ja, det stämmer’.

almedal2

Käpphästhoppning i Almedalen

almedalen 

Madde, Malin B, Martina och Gabriella (jag) i Almedalen

Resten av sommaren ägnades åt att gå igenom pärmen med dokument och böcker för att bäst sätta sig in i CUS verksamhet. Varje gång jag öppnade den där pärmen blev jag lika stolt över ridsporten och över att jag faktiskt är en del av den. Tänk vad vi kan mycket tillsammans. Vi är nog ganska bra trots allt.

Hösten blev en riktigt CUSig-höst. Det var möten, utbildning och festligheter i form av CUS 20 år och Ryttargalan. Aldrig har jag trott att jag kan lära mig så mycket, ha så kul och äta så mycket mat som jag gjort under dessa dagar. Jag har bland annat lärt mig att jag i pressade situationer går in i ”navet” och att man får ont i magen om man först äter frukost och sedan brunch och dessutom äter alldeles för mycket båda gångerna.

ryttis 

Gänget på ryttargalan

ridsport

Bildkollage från ungdomsforum 2013

Innan 2013 hann lida emot sitt slut hann jag hålla i en av ULK helgerna i Upplandsdistriktet och åka på Idrottslyftsstyrgruppsmöte (långt ord det där). Och jaa… jag var rätt nervös även denna gång med alla nya ansikten. Men det är ju som man säger, att det man inte dör av gör en starkare så jag överlevde även detta möte. Och dessutom är ju alla väldigt tillmötesgående i vårt förbund. Det är okej att vara ny och att missuppfatta och att fråga ‘va’. Tur är väl det.

2013 var ett otroligt häftigt och händelserikt ridsport år för mig, något som jag kommer att ta med mig och minnas för livet. I skrivande stund sitter jag på University of East Anglias bibliotek och tänker på tjejerna som är hemma i Stockholm och har CUS konferens och möte med övriga förbundet. Hej på er tjejer! Hoppas att ni har det bäst och att ni tar han om varandra ordentligt. KRAM på er! För alla nyfikna som undrar så ska jag tillbringa våren här och lära mig om världens politik och internationella relationer. Nu undrar ni säker också ”men hur ska hon klara sig utan hästar???”. Och ja, det undrar jag också. Men, till min stora glädje finns det små ponnyer bredvid campus (även om det är flest åsnor), som jag kan gå och klappa på om suget skulle ta över allt för mycket.

shettis

Ponny bredvid campus

Jag skulle även vilja passa på att tacka alla som har gjort detta år så himlahimla bra, så ta åt er. Alla. Utan dig hade det ju inte blivit som det blev så det är ju tur att just du är du och att det blev som det blev för det blev ju så himla bra. Ett extra tack vill jag även ge till DUS Uppland som jag i och med flytten till UK nu lämnar vidare. Go Girls! Ni är bäst!

Nu har jag redan skrivit alldeles för mycket och har dessutom en uppsats kvar att avsluta (man ska plugga, det är viktigt) men till alla er som undrar hur jag avslutade ridsport året 2013, jo, på samma, bästa tänkbara sätt och precis som jag började det; galopperandes ute (utan snö).

Kram på er,

Gabriella

gabriellahäst

Gabriellas avslut på 2013

 

Ungdomsstipendier

Ni missar väl inte att det är dags att nominera Årets ungdomsledare 2013 och Årets ungdomssektion 2013?! Årets ungdomssektion erhåller ett stipendium på 10 000 kronor som ska användas till ett projekt på klubben, och Årets ungdomsledare får ett stipendium på 5000 kronor som ska användas till någon form av ledarutbildning. Priset delas ut i samband med Globen Horse Show och utdelningen i sig är ett minne för livet. Vinnarna i respektive kategori i distrikten erbjuds dessutom en helg tillsammans fylld av inspiration, idéutbyte och möjlighet att träffa andra engagerade ungdomar inom ridsporten.

Följ länken nedan för att hitta information om hur ni gör och glöm inte att nominera!

http://www3.ridsport.se/Ungdom/Ungdomsstipendier/

”Det är lite mycket nu…”

Om det är något som vi hästmänniskor har gemensamt, mer än hästen vill säga, så är det frasen ”Det är lite mycket nu…” Hästar tar tid. De ska borstas, det ska mockas, ridas, klappas, borsta, smörjas och så lite gos på det. Men det är inte bara det faktiska stallarbetet som kan ta tid. Jag har märkt att många hästmänniskor har en tendens att vara engagerade i det mesta. Kämpar järnet för att få bra betyg i skolan, engagera sig som ungdomsledare, i ungdomssektionen eller kanske vara lagledare, ha ett aktivt socialt liv, åka på tävlingar, en pojk-eller flickvän på det och så alla de där jobben man har för att tjäna pengar så att man kan rida ännu mer och köpa fina grejer till favohästen. Utöver det ska vardagen skötas. Det är mat som ska lagas, hus som ska städas och tvätt som ska tvättas och så lite träning av oss själv också.

Att vara hästintresserad är ingen hobby, det är en livsstil och ibland kan det vara svårt att få ihop livet. Genom att testa mig fram har jag kommit fram till några bra punkter för att kunna hinna med allt jag vill göra. Jag kallar dom för ”Balans punkter” eftersom de hjälper mig att hålla balans i livet och på så sätt undvika stress och dom tänkte jag nu dela med mig av:

  • Planera. Planering är A och O, har du ingen kalender så köp dig en. Hur mycket man behöver planera är upp till vara och en, vissa vill lägga in mellan vilka tider de ska göra vad och andra skriver bara upp allt som ska hinnas med under dagen.
  • Håll schemat. Om du börjar bryta det hamnar du lätt ”efter” och framförallt växer det dåliga samvetet över att du inte gjort det du ska skrämmande fort.
  • Planera in egentid. För mig är söndagar heliga och därför är söndag min favorit dag. För att kunna orka med i veckan behöver du ha en dag när du gör saker bara för din skull. Här gäller det dock att passa sig och framförallt att känna sig själv. Kopplar jag av genom att bara ta det lugnt, låsa in mig i mitt rum och läsa en bok? Eller hämtar jag ny energi till kommande vecka genom att träffa alla mina kompisar? Poängen är att du ska göra något bara för dig.
  • Fokusera. Tänk inte på allt som du måste göra senare utan fokusera på det du gör just nu. Genom att öka närvaron med det du håller på med ökar chansen för att det blir rätt på en gång och man slipper gå tillbaka och göra om och du undviker den stress som uppstår när man tänker på allt annat som du måste hinna med.
  • Varför gör jag det här? Är det viktig? För vems skull gör jag det? Ibland behöver man ta en funderare om varför man egentligen håller på med något.
  • Good enough. Det är jättebra att vara pedant i vissa sammanhang men ibland får man tänka att det är good enough nu, jag kan inte finslippa allt jag gör hela tiden för att det ska bli heeelt perfekt för det hinner jag inte. Välj istället ut de sakerna som behöver vara riktigt, rikigt bra och fokusera på dom.
  • Var tydlig mot din omgivning och tala om hur mycket tid du har att lägga på respektive åtagande, på så sätt minskar du risken för att omgivningens förväntningar inte överensstämmer med vad din uppfattning.
  • Framförallt, ta inte på dig mer än du klarar av. Lär dig säga nej.

Karusellhästar och extraknäck

Att bli invald i CUS innebär många saker. Det är en fantastisk möjlighet att få vara med och påverka ridsporten, ett ypperligt tillfälle att själv få utvecklas såväl som människa som att få träna på sina styrelse-skills. Framförallt innebär det att man kommer att få träffa många härliga och inspirerande människor. Men det man inte tänker på är att det innebär något mer. Något som för många inte alls är en självklarhet och kan till och med kännas lite skrämmande vilket det gör det för mig. Det är nämligen det här med att blogga. När vi satt där på junimötet och började gå igenom saker som ska göras och någon nämnde bloggen så skruvade jag lite nervöst på mig. ”Juste. Herregud det var ju det också. Läsa bloggar kan jag göra, men att själv skriva. Nääe..!” Men när jag nu sitter här så känner jag att det här kommer nog att gå det med, det kan till och med bli riktigt skoj.

Så vem är då jag? För er som inte läst om oss i CUS under fliken ”Om oss” så heter jag Gabriella Rapp och jag tänkte ägna mitt allra första blogginlägg åt att berätta om när jag för första gången blev helt förtrollad av en häst och varför jag har världens bästa extraknäck.

 Lite allmänt sådär så är jag 20 år och kommer från Sigtuna som ligger mellan Stockholm och Uppsala. Idag bor jag i Uppsala där jag läser andra året på Politices Kandidatprogram på Uppsala universitet. På helgerna åker jag dock till mina två hem och mitt extraknäck i Sigtuna. Mitt första hem är min familjs lägenhet, och mitt andra hem är ridskolan.

Jag är en ridskoleunge ut i fingerspetsarna och har spenderat oändligt många timmar på Sigtuna ridskola. Hur kommer det sig då att jag började rida? Jo, det började när jag var liten, en sådär två år ungefär. En eftermiddag lät min mamma mig och min bror få rida på såna där karusellhästar som går runt, runt. När åkturen var slut kom mamma likt de andra föräldrarna och skulle lyfta av mig från min häst. Ja, trodde hon i alla fall. Så fort hon kom i närheten skrek jag det värsta jag kunde. Varför skulle jag gå av nu? Det här var ju kul! Aldrig att jag skull gå av, jag ville åka mer. För mamma var det bara att betala mer och jag fick fortsätta att åka runt på min trähäst. Sådär höll det på hela eftermiddagen och det var bara att inse, trähästen hade förtrollat mig. När jag så äntligen blev 6 år fick jag börja på ridskola och träffa min första fyrbenta bästis Othello.

Idag har jag världens bästa extraknäck. Jag jobbar som ridlärare på Sigtuna ridskola. Det var faktiskt något jag som liten önskade att jag skulle göra när jag blev stor (mest av allt önskade jag att jag skulle få stå med som ridlärare på inbetalningskorten, det var ju så coolt). Ridläraryrket är en ypperlig möjlighet att få kombinera barn och hästar och när man dessutom får betalt för det så kan det ju inte bli bättre. Det går inte en enda helg utan att jag gläds över mitt jobb. Senast idag när jag bar bommar och fick halva ridhusets underlag i skorna slogs jag av tanken att jag nog egentligen är rätt lyckligt lottad. Så om du också tänker som jag gjorde, att det skulle vara kul att någon dag själv får stå där i managern (eller stå med på inbetalningskorten) så tuta och kör! Låt dig bli förtrollad av en karusellhäst och fullfölj dina barndomsdrömmar så kanske du också har världens bästa extraknäck om några år. 

gabriella och hippi