Grattis Sara!

Jag läste för någon dag sedan att det inte blir något mer tävlande för Sara Algotsson Ostholt, Wega eller Reality. Sara skall nämligen bli mamma till hösten, precis som jag.

Liksom med allt annat finns det många åsikter gällande om man skall rida som gravid och hur länge man i sådana fall skall rida. Vissa slutar rida nästan samma dag som de får veta att de är gravid, medan vissa rider in till några dagar innan förlossningen. Hur skall man då förhålla sig till detta?
Till att börja med är det så klart skillnad om man har en egen häst som måste ridas och tas omhand, jämfört med om man rider på ridskola eller om man hjälper någon annan att rida deras häst. Något som också ofta tas hänsyn till är vilken gren man sysslar med, och så klart på vilken nivå.

Jag som red på ridskola planerade så jag slutade ungefär i vecka 17, i samband med att terminen var slut. För mig kändes det lagom. Jag började tappa sitsen i dressyren och blev lite feg i hoppningen.

Jag och min kloka mamma diskuterade gällande om jag skulle fortsätta eller sluta rida. Mamma påpekade att även om man inte ramlar av och slår i magen, eller något annat som direkt påverkar graviditeten, finns det ju andra risker.
Om jag till exempel skulle ramla av och bryta handleden eller skada något annat så bör jag inte röntgas. Jag skulle heller troligt inte kunna ta samma mediciner och smärtlindring som om jag inte varit gravid.

Jag saknar att rida och framför allt att hoppa. Men samtidigt finns det mycket annat att se fram emot och man får börja rida igen när barnet kommit ut. Men för mig liksom för många andra är det en stor omställning. Att rida och vara aktiv på ridskolan är något som varit en stor del av mitt liv sedan jag började rida som sexåring.

För en elitidrottare som Sara Algotsson Ostholt är det såklart mer som står på spel än för en hobbyryttare. Mer som skall förändras, tävlingar som ej blir av och sponsorer som måste meddelas. Hästar i toppform som är tränade för att prestera, som helt plötsligt tappar sin ryttare.
Jag tycker ändå Sara är klok och att det är en sund tanke att inte tävla eller träna något mer nu när magen börjar expandera. Fälttävlan kan vara riskfyllt, och speciellt för en gravid kvinna. Jag tror också graviditeten begränsar förmågan att rida på absoluta toppnivån och tävla emot den absoluta världseliten,

Vill avsluta med att säga att det viktigaste är att lyssna på sin kropp och att man själv känner efter vad just du, och din klarar av.

Annonser

Att ta makten!

Sist vi i CUS träffades pratade och lärde vi oss om makt, maktmissbruk och olika härskartekniker. Att vara den yngsta, eller en av de yngre i en styrelse är sällan det lättaste. Om du dessutom är tjej/kvinna blir det ofta ännu svårare om merparten av de andra i styrelsen är av det manliga könet. Att visa att man finns och att det jag tycker är viktigt är självklart för mig. Men hur får jag andra att lyssna på mig?

Här kommer några tips på hur ditt kroppsspråk kan påverka hur andra uppfattar dig. Genom ett starkt kroppsspråk kan du få andra att respektera dig och dina åsikter!

• Sträck på dig. Dålig hållning gör att du ser osäker och lite ursäktande ut. Inget för en vinnare.

• Ögonkontakt. Att se den man talar med i ögonen kan tyckas som en självklarhet men är så viktigt att det är värt att påminna om. Brist på ögonkontakt reducerar tilliten och gör ett osäkert och undvikande intryck.

• Ta mera plats. Män breder ofta ut sig mer än kvinnor, som sitter med benen i kors, drar ihop kroppen och lägger sina tillhörigheter i prydliga små högar. En bra idé för kvinnor kan vara att öva i att ta större plats i rummet, och då signalera mer pondus och beslutsamhet.

• Gestikulera mera. Öppna gester och att visa handflatorna signalerar att du är öppen, samarbetsvillig och mottaglig, vilket naturligtvis uppfattas som positivt. Lite gestikulerande upplevs som positivt medan människor som inte gestikulerar upplevs som kalla och logiska.

• Absolut förbjudet.
Undvik att sitta med armarna i kors. Det uppfattas som att du är sluten och svår. Undersökningar har också visat att människor med ett slutet kroppsspråk tar in 38% mindre information jämfört med dem som har ett öppet kroppsspråk.
Ut i styrelserummen och ta plats! Dina åsikter är viktiga och låt ingen sätta stopp för att just dina åsikter skall tystas ner!

// Ellen

Kommer säkerheten i andra hand.

När jag som 11-åring ville börja i hoppgrupp på min ridskola fick det ske på ett villkor. Min mamma berättade att hon skulle köpa en säkerhetsväst och jag fick lova att alltid ha den på mig vid hoppning.  För 15 år sedan fanns det inte så många modeller på västar att välja mellan och den var inte så följsam och skön. Men jag hade den på mig. I ridgruppen var det jag och en annan tjej ca. 12 elever som hade säkerhetsväst. På den tiden fanns inte regeln om att man måste bära säkerhetsväst vid vissa grenar inom ridsporten. Egentligen borde det vara självklart att man använder alla skydd som finns på marknaden. Men som ni vet är det inte så. Jag har än idag alltid säkerhetsväst när jag hoppar, men då har jag också sett hemska olyckor som slutat väldigt illa.

Man vet aldrig när olyckan är framme, och det kan bli så olyckligt. Ibland vill man bara skruva tillbaka tiden när något händer och få det ogjort. Men tyvärr går inte det. Här är en länk till en lokaltidning här uppe i norr som skriver om en av mina vänner från stallet och hennes väg tillbaka. http://www.nsd.se/nyheter/tillbaka-i-ridhuset-5159614.aspx

Svenska ridsportsförbundet har ett säkerhetsutskott (SäkU) som bland annat har till uppdrag att ha det övergripande samordningsansvaret för säkerhetsarbetet inom förbundets verksamhetsområden samt ett informationsansvar gentemot förbundets olika sektioner och kommittéer. De arbetar för att vi skall ha en säker miljö gällande allt kring hästen, stallet, ridskolan eller tävlingsplatsen. CUS har en plats för adjungering i SäkU och på den posten har vi valt Josefine Ahlgren.

Självklart kan olyckor bero på okunskap. Men alla ni ute i Sverige som har kunskapen! Använd huvudet och tänk säkert istället för snyggt!

 

Skapa ljus i decembermörkret.

Hur ser era traditioner i stallet och med hästarna ut kring jul? Jag kan tänka mig att för vissa börjar det med en tripp till stockholm horse show. För andra kanske man börjar långt innan december ens börjat med repetitioner inför luciatåget som skall uppvisas i samband med ridskolans julshow. Kanske vill man bara rida sin favorithäst eftersom man skall tävla den på en kommande klubbtävling.

När man börjar tänka på det är tiden innan jul en tid då jag kan tro det anordnas mycket aktiviteter på ridskolor och ridklubbar runt om i Sverige. För alla ungdomssektioner ute i landet vill jag bara säga:
– Ta vara på möjligheterna! Gör julen till en tid när ni alla kan umgås tillsammans med era ungdomar och hästarna ute på klubben.
Här kommer några tips på vad ni kan göra tillsammans med era medlemmar ute på klubbarna, ung som äldre. Några av tipsen kan också vara inspiration att samla in en slant till ungdomssektionens kassa.
*Julpynta i stallet med granris och ätbart pynt till hästarna (var försiktig med pynt som hästar ej bör äta 😉
*Luciatåg – erbjud er att lussa på något av sponsorernas företag.
*Adventscup – En cup som går första, andra och tredje advent med uppsutten och avsuttna tävlingar.
*Julshow – Alltid uppskattat av släkt, vänner och andra hästälskare. Kan innehålla allt möjligt – Höjdhoppning, maskeradhoppning, dressyruppvisning, uppvisning från polis eller brandkår, agility. Fikaförsäljning, barnridning och jullotteri kan vara andra inslag.
För något år sedan hade några ungdomar på Luleå Ridklubb som är min hemmaklubb höjdhoppningstävling, ett hoppequipage emot en av ungdomarna som hoppade upp emot 130cm utan häst och sedan landade på fötterna. Ett mycket uppskattat uppträdande.
 *Den finaste traditionen enligt mig är julaftonsritten. Tidigt på julaftonmorgonen samlas alla medlemmar som vill och hjälps åt att göra i ordning i stallet. Sedan en uteritt, förhoppningsvis i bländande, djup, vit pudersnö. Sedan grötfrukost.
Ta hand om varandra och skapa ljus under årets mörkaste tid…

Tävlingsdebut på Luleå Ridklubb.

Notering

I helgen var det klubbtävling på min hemmaförening Luleå Ridklubb. För många av de unga ryttarna var det tävlingsdebut och spänningen var på topp. Hindren var mellan 40 – 110 cm höga och på läktarna satt nervösa och förväntansfulla föräldrar, släktingar och vänner. I stallet var det som vanligt full aktivitet, då hästarna skall borstas, flätas och knoppas. Tränset skall smörjas och schabraket skall bytas. Det svåraste tycker jag är att hålla de nytvättade vita ridbyxorna rena under tiden man skall i ordning hästen.

Vid dessa tävlingar ser man tydligt hur de äldre tjejerna och killarna får hjälpa de yngre. Man överhör stöttning som:
-Nej, du behöver inte börja rida fram ännu. Det är två timmar tills din klass börjar. Eller kanske till och med,
-Nu hoppar du oxern åt fel håll.

Det är så självklart att de mer erfarna hjälper de med mindre erfarenhet. Det är inget som man behöver påpeka utan de bara händer. Efter ritterna blandas glädjen hos en ridskoleelev som klarat banan felfritt med gråtande elever som ramlat av eller glömt vilket hinder man skulle rida emot.

Jag kommer ihåg min första tävling. Jag hade lånat en ridhjälm av en kompis. En grön ridhjälm med sammet , för att jag skulle vara fin. Min JOFA-hjälm i plast var ingen favorit, även om den fyllde sin funktion. Problemet var att hjälmen jag lånade var lite för stor. Jag hade den finaste ridskoleponnyn av de alla, Chaplin. En c-ponny fux som hade väggen full med plaketter bredvid namnskylten i spiltan. Chaplin hoppade allt man styrde på. Full av förväntan och med mamma och pappa på läktaren kom jag in i ridhuset. Första hindret gick bra, andra lika så. Tredje språnget blev lite stort och jag hamnade ur balans, alla bommar låg kvar på sin plats men den gröna sammetshjälmen åkte ner framför ögonen. I blindo försökte jag stanna hästen som redan var på väg emot nästa hinder.
Hur det gick sedan kommer jag inte ihåg. Jag kommer bara ihåg att jag var ledsen när jag kom ut från ridhuset. Gråtande och skamsen mötte jag mina föräldrar som stöttade och berättade att det kommer att gå bättre nästa gång. Så kan det gå…

Hästen, människans bästa vän

Jag har en tro om att alla människor i Sverige skulle kunna vara hästmänniskor om de bara hittade den del av sporten som attraherar just dem. Om man själv inte väljer att vara den som sätter sig på hästen kan man garanterat finna glädjen i att vara markservice. Att stå på sidan och arbeta med eller för teamet mellan häst och ryttare. 

Att vara hästmänniska kan vara allt ifrån att arbeta som hovslagare, till att hjälpa sina barn på med sadeln innan de skall rida. Man kan vara elitidrottare, eller foderspecialist. När man börjar fundera på allt som behövs kring hästen och ryttaren blir man förbluffad över omfattningen, men man lämnar aldrig det mest centrala, hästen!

All kunskap vi omsätter i vardagen är för att upprätthålla en bra vardag och ”arbetsmiljö” för våra hästar. Det är vårt ansvar att upprätthålla en hästhållning som vi är stolta över. Allt vi gör, varje dag, vecka ut och vecka in. År ut och år in, för att våra hästar skall trivas och ha det bra tillsammans med människorna de har omkring sig. Jag tror att vi hästmänniskor mår bra av att se en häst trivas. Den villkorslösa glädjen som man får tillbaka. En dålig dag kan fort bli en bra dag när man möts av ett gnägg när man öppnar dörren till stallet. 

Jag önskar att alla får uppleva samma glädje som jag upplevt gång på gång med detta fantastiska fyrbenta djur. 

Image
Foto: Svenska Ridsportsförbundet

Ridskolan, en ungdomsgård för alla?

Några tankar om hästar, hockey och höbalar…

En hockeyspelare får i snitt 5 000kr mer av sin hemkommun än en person som rider på ridskola. Multiplicerar man det på antalet ridande i landets ridskolor innebär siffran att 200 miljoner kronor skulle behöva omfördelas om man vill uppnå en jämlik fördelning mellan de båda sporterna. Detta fanns att läsa i det senaste numret av Häst & ryttare och uppmärksammades också i lokaltidningen i min hemstad Luleå.

Efter att jag läst detta funderade jag på hur ridning som sport skulle sett ut om vi haft större finansiellt stöd från kommunerna. Men jag funderade främst på vilka möjligheter ridskolorna hade haft för att utvecklas till att erbjuda ytterligare verksamhet såsom ledarutbildningar och fritidsaktiviteter om dessa hade haft mer kapital att röra sig med. Kunna skapa möjligheter att ha fritidspedagoger eller andra utbildade ledare som aktivt kan arbeta med alla barn och ungdomar som finns ute på ridskolorna. Att ha anställd personal som utför de arbete som idag sker ideellt, inte för att det arbetet som sker idag inte är bra nog. Utan därför att det borde vara en självklarhet. Hur många kan inte säga att de tillbringat hela sin ungdom i stallet? Ridskolorna är ungdomsgårdar som mer eller mindre drivs ideellt av ungdomar och unga vuxna.

Hur skulle framtidens ridskola se ut om alla kommuner garanterade att det anställdes utbildade ledare på varje ridskola till den avsuttna verksamheten. Att det på ridskolorna fanns någon person som såg till att alla fick vara med och såg till att stallet är en säker och trygg miljö för alla. Att stallet som fritidsgård var öppet för alla och att kommunerna såg ridskolorna som en tillgång för sin stad. Att ridskolorna blev mer öppen även för dem som inte är lektionsryttare. Kanske skulle vi lyckas locka fler in i den fantastiska världen kring hästen och den avsuttna verksamheten.

Stallet är så mycket mer än ridning och uppsutten verksamhet.
Svensk ridsport – världens bästa, hur långt kan vi gå?
Den som lever får se…